30/11
Är fortfarande hemma med mina elefantfötter.
Idag tog jag tabletterna en halv timme innan jag skulle gå upp, det funkade.
Jag slapp krypa upp för trappan!!
Jag och barnen ska baka lussekatter när de kommer hem från skolan.
Tänkte vi skulle ha några tills första advent och mumsa på.
Och gott luktar det också!
I lördags berättade jag för en kompis om operationen, hon blev chockad!
Hon trodde inte att jag led av min övervikt, att jag var tillfreds med mig själv.
Jag som har så bra självförtroende.
Hon har aldrig uppfattat mig som fet.
Hon blev nästan ledsen för att jag inte hade berättat hur jag har känt mig innan.
Jag har ju alltid varit med och spelat fotboll, varit den som fixar och donar med allt.
Hennes reaktion var just som den jag väntat mig.
I kväll ska vi på kalas hos min svåger.
Tänkte jag skulle berätta för han och hans fru också.
Vi får se hur det går!
Linda
29/11
Ringde till Göteborg angående min operation den 27/11, men jag skulle återkomma i mitten på december.
Det enda hon kunde säga var att min operation skulle bli under våren.
Varför är väntan alltid så lång??
Men det brukar ju säjas att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!!
Har fått en inflammation i mina fötter,så jag har varit hemma från jobbet denna vecka.
De är ömma och ser ut som elefantfötter, iallafall den ena!
Så jag äter inflammationsdämpande och smärtstillande, började i måndags, men har inte märkt någon förbättring än.
Tycker bara att det är så tråkigt, jag vill ju träna fotboll och gå på friskis och svettis.
Försökte träna i tisdags, funkade bra, enda tills jag kom hem och satte mig i soffan.
Fötterna (vristerna) krampade och gjorde så fruktansvärt ont, så jag tog en extra tablett.
Men inte hjälpte det!!
Så jag ska inte träna mer nu förrän jag är helt smärtfri!!
Känner mig som om jag är inne i en ond cirkel...jag måste röra mig för att orka med operationen...men jag kan inte pga smärtan...
Och det lär väl inte påverka vikten posivivt....
Jag tycker inte om att gå hemma, blir lätt rastlös. Kan inte bara sitta och kolla tv.
Igår bakade jag pepparkakor med barnen, det gick utmärkt!
Så nu har vi första advents pepparkakor!!
Imorse när jag skulle gå upp för trappan (vi har sovrummet i källaren) fick jag krypa upp, kunde inte belasta min högerfot...tur jag har duktiga barn som hjälper mig att duka och packa sina väskor till skolan.
Tills i morgonbitti ska jag ta med tabletten ner och ställa klockan på 1/2 timme tidigare. Då har den hunnit verka tills jag ska gå upp!!
I lördags hade jag "dildoparty", det var verkligen lärorikt!
Vi (jag och 7 tjejkompisar) hade riktigt kul. Jag blev 817 kronor fattigare...men förhoppningsvis många upplevelser rikare......
Jag köpte till och med "förstaadventspaket" till min man!!....(och mig)
Och andraadventpaket och tredjeavdentpaket....
Nästa gång ska jag ha party för par och inte bara tjejer!
Våra "saker" kom idag!!
Jag har ett mål , att i december ska vi "bara" beställa mat en gång!
Ibland så blir det många gånger, men mitt lilla mål ska jag klara!
Ska bara få min man att inte beställa också...iallafall inte när jag är hemma!!
Linda
23/11
Undrade om det är så här det kommer kännas efter operationen om man äter lite för mycket...
Inget kul alls att eftersträva!
Ringde till henne som har hand om tidsplaneringen för alla operationer på sjukhuset i Göteborg.
Hon var inte anträffbar förrän den 27/11!!!!
Så jag får vänta en vecka till innan jag ringer och terroriserar dem!
Imorgon ska jag ha "sexparty" hemma, har bjudit hem en bunte tjejkompisar.
Det kan nog bli kul.
Får lite annat att tänka på....
Ha en underbar helg!!
Linda
22/11
I morgon ska jag ringa till Göteborg om se om de fått in mina papper
och om jag har en tid för operation.
Om jag gör det
kanske jag kan "smita" före några i kön...*hmm*
De tycker kanske jag verkar angelägen....
det funkar ju när man ska söka jobb,
har jag hört.
Jag har berättat för några stycken
att jag ska opereras,
tror många tycker det är lite pinsamt
och inte vågar fråga så mycket ,
utan bara säger "jaha".
Jag känner att hela min kropp
börjar säja ifrån nu...
har ont i knäna och lederna jämt.
Men jag måste ju hålla igång tills operationen för att hålla flåset uppe.
Om jag är "vältränad"
så kanske det inte blir lika jobbigt
efter operationen...
Man kan ju hoppas!
Själva operationen kan göras på
två sätt,
de öppnar hela buken eller "titthålsoperation".
Jag bryr mig inte om vilket faktiskt,
jag gör ju inte operátionen bara
för att jag ska visa mig naken för allt och alla!'
Om jag gjort operationen när
jag var 18 år så hade propsat på
att jag skulle få göra en "titthåls".
Nu har jag mitt på det torra...(förhoppningsvis), man och 2 barn.
Och då ska man väl bli älskad trots
lite ärr???
Det är jag inte alls orolig för,
jag har en man som verkligen förstår mig.
Han vill bara att jag ska må bra
och kunna göra allt jag vill göra.
Inte alla som har sådana förstående män.
Han har aldrig påpekat
min vikt eller något annat
som skulle göra mig ledsen.
Har vi pratat om vikt så har jag
tagit upp det
och han har ställt upp för mig,
vilken konstig diet jag nu kommit på.
Jag berättade om operationen för svärmor,
men vi fick inget tillfälle att
prata vidare om det,
hon hade ett barnbarn som ville
ha all uppmärksamhet för tillfället.
Men hon var glad för min skull!
Tänk att kunna gå in i
vilken klädaffär som helst
och köpa kläder som passar.....
vilken känsla!
Och sen ska de ju vara
snygga också,
inte tantiga
som de flesta kläder är i större storlekar.
Och jag ska köpa ett par snygga jeans!
Och en ursnygg kläning
som jag ska ha på ett bröllop i sommar.
Ska fixa frissan, klänningen och naglarna, allt ska vara perfekt!!!!
(fast det inte är jag som ska gifta mig)
Linda
SÖNDAGEN 18/11
Vaknade i morse vid sex tiden, kunde inte somna om utan låg och tänkte på hur det skulle bli efter operationen.
Jag undrar om folk kommer uppfatta mig på samma vis då som de gör nu...
Kommer de behandla mig olika?...
Kommer jag behandla andra olikt från idag?...
Många frågor men få svar...
Men en sak är jag säker på, JAG VILL GÖRA OPERATIONEN!
Var och tränade fotboll idag, jobbigt när man "kasar" runt inomhus med en massa extra kilo till ingen nytta. Vi sprang inte så mycket idag utan spelade mest och det är roligast.
Jag har alltid "ont" i mina ben/knän när jag varit och tränat, men det försvinner på några dagar...lagom till nästa träningspass..!
Imorse berättade jag för mina 2 barn, att jag ska opereras i början på nästa år.
Frågan kom och de undrade "varför?
Hmm... tänkte jag, nu ska jag försöka lösa detta på ett pedagogiskt sätt.
Så, jag började lite försiktigt att alla är ju olika (vill ju inte de ska få fel uppfattning att tjocka personer är mindre värda)
och jag är ju större än andra.
Då sa min tioårige son att jag var ju mittimellan så jag var ju inte olik. (jag blev tagen av hans kommentar)
Jag förklarade lite att man lättare kan få en massa sjukdomar om man väger så mycket som jag gör, och då frågade min 7-årige son om jag inte kunde åka och operera mig direkt, för han ville inte att jag skulle bli sjuk!
Senare på kvällen när barnen hade lagt sig så låg jag och tänkte på att mina söner inte uppfattar mig som alldeles för fet.....och det värmde på ett konstigt vis!
Undra om det är för att jag trots alla mina kilo alltid varit med dem och lekt, spelat fotboll, åkt karuseller och allt annat som man gör med sina barn...
Har jag lärt dem att fast människor är olika tjocka så har man samma värde och man kan göra allt....
Undra vad mina barn egentligen tänker om att jag ska göra en operation som gör så att jag kommer väga lite mindre...
Jag som alltid menat på att alla är lika värde, oavsett hudfärg och storlek...
Jag läste på en blogg här igår en som ansåg att feta personer skulle få lösa 2 tågbiljetter för att passageraren brevid inte fick plats.
Jag blev ledsen när jag läste den. Man vet ju aldrig om en person har en sjukdom. Även att det första en överviktig person gjorde när han/hon satt sig på tåget, plockade de fram en godispåse och började äta.
Sen skulle man införa köpstopp på alla kaloririka varor för överviktiga personer i alla affärer.
Var går gränsen?
Kan man diskrimenera människor hur som helst?
Är det någon som beklagar sig på en gravid kvinna för att hon är stor och tar plats?
Nu ska vi åka till svärfäräldrarna och då ska jag berätta nyheten får dem också!
Linda
ÄNTLIGEN!!
Det hela började för 7 år sedan(2000) då jag sökte min husläkare för att få en remiss till en överviktsoperation.
Men si, där hade jag inget att hämta.
Det var alldeles för dyrt att göra något sådant. Utan jag skickades hem med ett läkemedel som heter Zenical, som har biverkningar man inte vill vara med om...
Det gjorde så att en 1/3 av fettet man åt kom ut lika fort igen och i en väldig sörja!
Det gällde att ha närma till en toalett, men inte ens det hjälpte ibland.
Det som kom ut hade samma konsistens som när man kissar fast en annan äcklig färg och lukt!
Så visst gick jag ner ca 10 kg på 3 månader, men när jag slutade med tabletterna så började vikten stiga igen...
Jag beslöt mig för att söka en privat läkare för att få en remiss. Väl där beskrev jag mina problem och berättade vad/hur jag försökt gå ner i vikt.
Och döm om min förvåning när läkaren sa att: klart vi ska hjälpa dig och skrev en remiss direkt!
Glad i hågen "trallade" jag hem.
Åren gick och inget hände...men så en dag år 2006 fick jag ett brev på posten från Landskrona lasarett, dit jag var kallad för en informationsträff ang överviktsoperationen.
Den 4/1, 2007 körde jag och min man dit och jag traskade in och anmälde mig.
Vi var en grupp på 7 personer som skulle på informationsmötet.
Det kom in en doktor och berättade hur operationen gick till och lite om biverkningar och annat viktig.
Vi fick väga oss och kolla hur mycket fett kroppen bestod av (inget kul alls, men ett måste)
Jag vägde in mig på 110 kg, till detta hör att jag "bara" är 158,5 centimeter. Så jag "kvalade" in mig till operationen där.
Sen var det dags för det enskilda samtalet med doktorn, om varför jag ville göra en sådan här operation.
Var det för min egen skull eller för någon annans.
Jag visste väl ungefär vilka frågor som skulle komma så jag hade tränat hela vägen till Landskrona.
Men så nu tog det helt stopp, jag blev helt tom i uhhvudet och fick tunghäfta!!
Och tillsaken hör att jag nästan aldrig får det!
TYPISKT!
Men doktorn var en trevlig man så han började prata om allt annat, vad jag hade för fritidsintressen och hur mitt sociala nätverk såg ut.
Sen kom frågan igen och då svarade jag: "jag vill göra det för att jag ska kunna köpa kläder i en "vanlig" affär, kunna åka vilken karusell jag vill utan att tänka på om jag får plats, kunna få ett ännu bättre sexliv, inte gå och tänka på alla följdsjukdomar man kan få av sjuklig fetma, men även kunna leva ut den människa jag verkligen är och inte den som alla ser".
"Jag vill förverkliga min dröm om att åka fallskärm efter en motorbåt, jag har alltid velat men inte vågat på grund av min vikt (tänk om linan skulle brista)".
Jag klarade alltså även det "testet".
Så jag fick besked om att jag var kvalificerad för en överviktsoperation!!
Jippie!!
Vi fick besked om att det var lång väntetid , kunde ta omkring 3 år. (det gjorde ingenting när man väl kommit så här långt)
Men vi kunde åberopa vårdgarantin, och det gjorde jag så klart.
Sen bar det av hemåt med informationsboken vi fick där, om hur allt kring operationen går till och även efteråt.
Jag läste boken och tänkte efter riktigt, vill jag verkligen göra detta eller inte...
Jag var lika beslutsam som innan jag började läsa boken, men nu tyckte jag att tiden var lång...TRE år!!
För tre månader sen bestämde jag och min man att vi skulle skaffa ett barn till, men jag ville först ringa och kolla med Landskrona hur det gick med min operationstid.
Det skulle dröja minst ett år till, så jag kunde bli gravid om jag ville och ändå ha kvar min plats i kön.
Så vi började ha "träningsläger" här hemma, men första månaden kom mensen som den skulle, andra månaden likandant och sen nu tredje månaden skulle jag få min mens den 15/11...
Den 15/11 fick jag ett samtal från Landskrona lasarett om jag fortfarande var intresserad av att göra en överviktsoperation...jag blev helt mållös!!
Självklart..vill jag det! Hon sa att operationen skulle göras i Göteborg och den skulle bli i början på året.
Så jag tackade och tackade och la på luren...sen kom tankarna...
TÄNK OM JAG ÄR GRAVID!!
Oj, oj, oj....
Jag sprang till medicinskåpet och började rota...visste ju att det skulle ligga ett grav test där...
fick tag i det och rusade till toaletten och satte igång...fem minuter senare var jag lättad, men ändå lite besviken, svårt att beskriva en sådan känsla...
Undra om ödet har ett finger med i spelet???
Under detta sista året som har gått har jag provar modifast, med ett bra resultat i början, men när jag sen började äta nyttigt och slopade modifast började kilona stiga igen...så idag när jag vägde mig hemma vägde jag 116 kg, alltså har jag gått upp 6 kg sen i Januari.
Jag är en väldigt aktiv kvinna på 29 år som spelar fotboll (står i mål), tränar på friskis och svettis, är fotbollstränare till ett ungdomslag och väldigt social.
Många tror nog inte att jag lider så mycket av min övervikt, men jag har blivit bra på att dölja mycket. Utåt är jag en glad, ställer upp för alla, ärlig, väldigt engagerad person som ser till att alla andra har det bra.
Tänkte jag skulle skriva mina känslor och om hur det hela kommer gå.
Linda
Välkommen till min nya blogg!
Mest kommer jag göra det för jag tycker om att skriva och samtidigt dela med mig om vad/hur jag känner.
Ni får gärna skriva kommentarer!
Linda
